Om man ska börja från början (vilket jag i vanliga fall starkt föraktar) så kan man likna oss vid en snöboll som rullar ned för en slänt. Först är det bara en liten isklump, obetydlig och föraktningsvärd. Men en klump med lite fart och lite tyngd.
Betänk dock, att en liten gnista är allt som behövs för att 320 000 liter olja ska explodera.

Klumpen samlade snabbt på sig bitar av snö, vissa bitar lossnade medan andra packades tätare och tätare samman till nått hårt, slätt, runt och snöigt. Min förhoppning är att denna snöboll ska växa i styrka och tyngd tills hela bergssidan lossnar och störtar likt en flodvåg ned över allt som så föraktfullt ställt sig i dess väg ...

Ja precis, jag är en romantiker, de förgyllda förloppens envetne favör, de tråkiga traditionernas tveksamma tjänare. Tro nu inte att jag är en förförande fransman med rosor i munnen eller en disträ konstnär, ni kunde inte ha mer fel.

Men som för många andra av er där ute så tjänar romantiken mej dåligt mot EU-bidrag, försvarspolitik och 78,9 års medellivslängd. Men jag ger inte upp för det, varför skulle jag! Att ge upp skulle närmast vara jämförbart med att dö (ooo så överdramatiserade säger ni, så romantiskt svarar jag). "Livet är vad du gör det" är ett spritt uttryck och summerar allt snyggt. Lätt att säga, svårt att följa (eller är det svårt för att du gör det det?).

Oroa er nu inte om ni inte riktigt hänger med, ni kan alltid gå ur bloggen, stänga fönstret och återgå till er miserabla dåliga ursäkt för ett liv. Jag kommer böja ner huvudet i sorg över en förlorad själ. //47

"In nomine patris et filii et spiritus sancti"
- från bl.a. "The Boondock Saints"