Ours is a generation of starvers (J4)
Vi är svältfödda, vi är vilsna och vi har sjukt dålig smak. Och ni anar inte hur frestande det var att följa upp rubriken med en omåttligt dålig ordvits angående barnen i Gaza och Afrika. Men även jag har en själ och den här ranten handlar istället om sk "stackars barn" någon annanstans, i det gyllene landet av honung och ben&jerrys. Det handlar om oss.
Jag är J4. Jag är TFoS motsvarighet till Posh Spice. Liksom mrs. Beckham är jag en slampa; jag säljer mig själv och min dyrbara tid (fast utan Vickis monetära ersättning) och påstår att jag tycker om fotboll trots att vem som helst kan se på min tafatta bollkontroll att jag aldrig har satt min fot på en fotbollsplan (vilket inte är sant, jag gjorde succé som 4-åring och knattespelare, problemet var att jag hade problem att hålla ordning på vilket mål som var mitt och vilket som var Fiendens). Rikedom tråkar ut mig och jag hörs ganska mycket. Ibland på gnäll, ibland på sång. Idag på gnäll.
On Topic.
Generation Svältfödd och Generation Hjärndöd. Under hela historiens gång kan man se hur idiotin går neråt i åldrarna. Hur vi uppfostrar kommande generationer till att bli puckon. Hur vi stöper människor i form. Dom gav oss bananer och vi slog oss för bröstet. Dom dränkte oss i utspätt vin och torra oblater och vi sålde våra själar till en maktmissbrukare på okänd ort. Dom erbjöd oss kläder med märken och platta TV-apparater och vi klev över lik för att byta tid mot luft. Allt har blivit sämre och alla har blivit nöjdare.
Fel. Jag hatar överkonsumption, även om jag vet hur lycklig jag blir av att konsumera. Både 47 och M har bevittnat min köpfrossa. "Advertising has us chasing cars and clothes, working jobs we hate so we can buy shit we don't need."
(I'm just kidding, prisjakt.nu/produkt.php?p=297763, you know I love you)
Från det att vi varit små så har vi uppmanats att vara tacksamma för att vi har det så bra i Sverige. Bara man jobbar hårt och har rätt namn och rätt betyg så kan man göra vad som helst. Köpa fina kläder. Pälsmössor. Märkesväskor. Ingenting är oersättligt. Ingenting har ett värde förutom själva konsumptionen. Greed makes the world go around.
Men när jag är femtio år så kommer jag dö i en hjärtinfarkt. Eller en bilkrock. Eller en flygolycka eller whatever. Om jag har levt ett liv som min generation fostrats till att leva så har jag arbetat som civilingenjör i 25 år. Jag har kört över alla mina gamla klasskompisar, trängt mig fram med armbågar för att tjäna mer än min fru, mina grannar, min svåger. Varit ett komplett arsel av en enda anledning. Att vara kung över ingenting. Men vad är en åtta timmars arbetsdag värd när man ligger framför ett tåg? Hur mycket skulle du betala för en minut, om den minuten var den sista du kunde spendera med den du älskar?
För sex timmar sedan hoppade en människa framför tåget mellan Märsta och Upplands Väsby (jag undrar vem du var?) och ibland när jag jobbat alldeles för mycket, läst alldeles för mycket skit i tidningen och legat vaken alldeles för länge med framtidsnoja så förstår jag varför. Varför man inte orkar och tar den feges väg ut. This is the way the world ends, not with a bang but a whimper.
Jag tror att vi söker efter fel saker och tappade bort meningen någonstans på vägen. Jag saknar Jul i Kapernaum och Kloak, femkronorsglassen och Beppe Volgers. Hur kan alla nittiotalister med konstiga frisyrer vara glada när allt är så plastigt och falskt? När ingenting är äkta, inte ens snö på julafton?
